I lugn takt i vardagen

Ibland hamnar vi en period i livet då tempot sänks av själv. 

Inte för att man direkt bestämmer sig för det, utan för att kroppen, vardagen eller andra omständigheter liksom drar i bromsen. Som om livet vill säga; “Nu räcker det med fart!”

Idag börjar jag ofta min morgon i soffan. Men en kaffekopp i handen, med en stillhet som jag inte alltid haft tålamod eller tid för tidigare. Förr hade jag ofta en tendens att fylla tystnaden – med planer, projekt, måsten, nyhetsmorgon på TV. Nu försöker jag ha en stund där det är just tyst och stilla. Absolut inte för att jag blivit mer disciplinerad, utan mera för att jag inte längre har ett behov av att rusa vidare. 

Ingen dramatis förändring. Kanske mera en förskjutning skulle jag säga. Som när ljuset ändrar vinkel över köksbordet och man ser saker ur en annan vinkel. 

Att leva i en annan rytm

Min vardag har fått en annan rytm. 

Inte långsammare i minuter räknat, mera en lugnare känsla inombord. Kanske lite färre intryck, färre val. Mer upprepning – och hur konstigt det än kan låta, mer frihet i det. 

Idag vaknar jag upp i mitt nya hem sedan drygt två månader tillbaka, i en ny stad. Eller staden är väl inte ny i sig för mig, har bott här tidigare och varit här mycket. Men, nu bor jag alltså här på nytt, i ett nytt skede i livet. Det är nya rutiner som ska skapas, allt ska hitta sin plats i den nya lägenheten. Jag ska hitta min plats i det nya. Men, allt får ta sin tid. Jag tar det i min takt. 

Och kanske är det just där, i det där halvfärdiga, som jag trivs lite extra just nu. 

Jag måste inte ha alla svar. Jag behöver inte veta exakt hur allt ska bli. 

Det är tillräckligt att veta hur morgonen känns. Lära känna hur ljust faller in genom fönstren i den nya lägenheten. Veta vart jag hittar kaffekopparna. Var jag har mina pennor och papper. Kameran tar sakta med säkert större plats i vardagen, alltid något som jag vill fånga genom linsen. 

Att skala bort – och upptäcka vad som finns kvar

Med åren har mitt behov av att skala bort blir starkare. Inte som ett stort projekt, utan mer som en insikt. 

Det ger mig mindre brus. Mindre som pockar på uppmärksamhet. Färre saker som kräver någon form av energi tillbaka. 

Jag pratar inte enbart om prylar, utan även om förväntningar. På mig själv. På vad jag “borde” göra och tänka. Hur aktiv, synlig eller produktiv jag ska vara. 

Jag tycker att jag idag anar en skillnad mellan det som faktiskt ger något – och det som mest tar, om jag jämför med med några år tillbaka. Inte en bitter insikt, snarare en vänlig. Kalla det för en typ av rensning. 

Det som blir kvar är ofta enklare än man tror. 

En kopp kaffe. 

En stickning som får ta tid. 

Ett fotografi som inte måste bli perfekt, snarare förmedlar en känsla eller en stämning som är svår att återberätta med ord. 

Ord som skrivs utan tanke på prestation. 

Skapandet som livsnödvändighet

Jag tror att vi alla skapar något konstant, inte minst jag själv. I perioder mer, i andra perioder mindre. Ibland med ett tydligt mål, eller bara för att händer vill göra något – helt kravlöst!

Jag strävar att skapandet ska bli mera som en andning, och inte ett projekt med en deadline. Mer som något jag mår bra av, utan krav på resultat. 

Att ta en bild. 

Att forma bokstäver långsamt. 

Att sitta med en stickning och låta tankarna vandra så som de vill för stunden. 

Det är där jag har landat. Det är där jag sorterar. Det är där jag kommer ikapp med mig själv. 

Jag tror det finns de som befinner sig i samma livsfas känner igen det där – behovet av nåogt som inte måste bli större, snabbare eller mer lönsamt. Något som bara får vara. Och som i sin stillhet faktiskt bär. 

Ålder som ett mjukt filter

Ålder i sig förändrar inte allt. Men den lägger som ett slags filter över tillvaron. 

Det blir lättare att se vad som är viktigt – och vad som faktiskt kan få vänta. Ambitioner byter form. Drömmar bli lite mer jordnära, men inte mindre betydelsefulla. 

Det finns en frihet i att inte känna man behöver bevisa lika mycket längra. I att väga välja det som känns rätt, även om det inte alltid går att förklara eller försvara. 

Kanske handlar det lite att leva mer på insidan. Och mindre för andras blickar. 

Den här platsen

Den här bloggen får vara en sån plats. 

En plats för lugn, eftertanke och vardagsnära inspiration. Inget högljutt eller att jäkta. Bara sånt som får ta den tid det behöver. 

Här kommer jag dela tankar om hur jag tänker kring Slow Living, om vardagens rytm, om skapande och om livet i den fas där jag befinner just nu. Inga facit – bara som små reflektioner. 

Som ett trevligt samtal vid köksbordet, eller i soffan, men med kaffet inom räckhåll. 

Och för den som vill finns lite närmare, ett långsamt tempo, finns också mitt veckomail, “I lugn takt”. Ett mail i veckan, inte stress och inga krav. En liten paus i inkorgen, snarare än ännu en sak att hinna med. 

Ta det som det kommer

Stora omstartar är jag tveksam till. Men små justeringar tror jag mera på. Lyssna lite mera. Våga stanna upp när något känns rätt och bra. 

Just nu är det här rätt för mig. 

Ett lungare tempo. 

Ett liv som inte måste förklars, bara levas. 

Och kanske är det tillräckligt, just nu. 

Känn dig varmt välkommen att slå dig ner en stund.